”Min tanke var alltså från början att genom ramsågen skaffa virke till mina byggen och i snickerifabriken tillverka dörrar och fönster. Men så började alla att tillverka dörrar och fönsterbågar. När jag kom till Mora 1913 sysselsatte sågen 10-12 arbetare vintertid och under sommartid 8- 12 personer.”
1913 flyttade byggmästare Andreas Tunander med sin familj till Gustafs. Där hade han köpt och tagit över Gustafs Träförädlings AB, som just gått i konkurs. Andreas var född i St Tuna den 20 november 1878. Han hade i blygsam skala där hemma i Sellnäs byggt banvaktsstugor åt BJ/Bergslagens Järnvägar och SDJ /Södra Dalarnas Järnvägar. Virket till stugorna sågade han upp i en egen cirkelsåg. Det var sågen och hyvleriet som han var intresserad av. Det konkursade företagets lokaler för ytbehandlingen köptes samma år av Johan Anton Edenholm som med sitt listföretag kom flyttande från Falun.
Två företag till salu i Mora by 1913. Listfabriken till vänster och sågen till höger. I främre kanten av bilden, Sågplanen.
Sågen drevs med en kraftig ångmaskin, som via transmissioner även drev hyvlarna. 1918-1919 kom ett erbjudande från Solvarbo Kraft AB att köpa elektrisk kraft. Det lockade och Andreas skrev på ett kontrakt , som innebar leverans av viss mängd energi som han trodde sig behöva. Nu visade det sig att han inte kunde förbruka all den energi som han skrivit kontrakt på. Ångmaskinen fick tjänstgöra även i fortsättningen. Elkraften drog nämligen upp för hög hastighet på ramsågen med risk att den skulle gå sönder. Överskottet av elektricitet kunde han leverera till grannföretaget Gustafs Snickeri & Möbelfabrik. En första annons efter övertagandet av såg och hyvleri visar Andreas Tunanders utbud av trävaror och tjänster.
De första förutsättningarna för industrierna i Mora by skapades med ångmaskinerna som drivkrafter för sågar och hyvlerier. 1918-1919 hade Knuts Magnus Eriksson från Solvarbo byggt sitt andra kraftverk i Hyttbäcken. Det genererade så mycket elektricitet att han kunde gå ut i socknen och erbjuda elektricitet till gårdarna och i fabrikerna. När Andreas Tunander kom till Gustafs 1913 hade han säkert prövat på den nya och moderna energikällan.
I socknens gårdar tände man annars sina fotogenlampor under den mörka årstiden. På Göteborgshyvleriet hade man redan elektriska lampor med elektricitet som kom från den generator som drevs av ångmaskinen. För att säkra utbyggnaden av elnätet och få in kapital gick Solvarbo Elektriska ut med listor till fabriksägarna som fick teckna sig för den kvantitet som de trodde sig behöva. Andreas Tunander hade tecknat sig för en viss kvantitet elektricitet.
När ramsågen inte klarade de höga varv de elektriska motorerna drog upp tvingades man behålla ångkraften tills vidare. Andreas Tunander fick på det sättet ett "överskott av el" som han måste använda på något sätt. Han hade lyckats sälja in sitt utbud till gustafsborna. Från sin tid som byggmästare kunde han branschen. Han reste ut till bönderna i gustafsbyarna och tog upp på beställningar av dörrar, fönsterkarmar och bågar. Tydligen träffade han rätt vad gällde behovet. Det blev beställningar och tillverkning. Hyvlarna kunde drivas av elektricitet och snart stod Andreas med problem både med lokaler och elöverskott. Henning Pettersson stod med ett överskott av lokaler i den stora nybyggda fabriken. Där fick Andreas hyra in sig i maskinverkstaden och samtidigt förbruka sin överskottsel. Till en början varannan vecka.
Ända sedan Andreas övertog sågen i Gustafs Träförädlings AB hade han levererat ramlister till Edenholms och Gustav Lundgrens listfabriker. Nu behövde han mera kapacitet för hyvleriet. Det fick han också efter Snickerifabrikens konkurs. I september 1922 annonserades i Borlänge Tidning att Gustafs Snickeri & Möbelfabrik var till salu. Tio dagar fick hugade spekulanter på sig att komma in med anbud. Andreas Tunander lade ett bud på fabriken. Han hade så att säga ena foten inne i fabriken genom att han hyrt en del av den nybyggda anläggningen.
Listfabriken skymd till vänster, ångmaskinen till vänster och sågen till höger. I främre kanten av bilden, Sågplanen.
Efter 1920-talets två första krisår vände konjunkturen uppåt igen och fortsatte så under hela decenniet. Den ekonomiska situationen var mycket god och det talades om ‘det glada 20-talet’. Människor fick det bättre ställt, högre löner skapade utrymme för ökad konsumtion och efterfrågan på många områden. 1926 fick Tunanders kontakt med KF, Kooperativa förbundet. KF hade bildats 1899 med syfte att stödja enskilda konsumtionsföreningar med billigare varor genom stora inköp som kunde pressa priserna. Så småningom började förbundet producera egna produkter ex Cirkelkaffe mm. Flera kooperativa organisationer anslöt sig, exempelvis bensinbolaget OK och försäkringsbolaget Folksam.
Många arbetare blev medlemmar i Konsum. Som medlem kunde man vid årets slut räkna samman sina kvitton över inköpen under året och sedan få några procent återbäring på summan. Som medlemsförmån fick man veckotidningen Vi. Som medlem förväntades man handla i den “egna” konsumbutiken. Rörelsen, som uppstått i England på 1840-talet, växte sig stark i vårt land under nästan fem decennier från 1920-talet. I Gustafs fanns konsumbutiker i flera byar bl a Bodarna, Solvarbo och Enbacka. Butiken vid kyrkan hade ett mycket brett sortiment bl a järnvaror, kött och charkuteri. Så småningom slogs de små föreningarna samman till en större avdelning i Borlänge. I alla större städer byggdes varuhus, med stora varusortiment.
Vid mitten av 1920-talet fick Folke Tunander kontakt med Nore Gabell, som då var chef för KF:s inredningsarkitekt. Det blev ett mycket fruktbart samarbete som gav ett mycket gott resultat för Tunanders. KF hade något av folkrörelsekaraktär och upplevdes av Folke som en juste kund. Tunanders hade en stark konkurrent i Ruthérs i Nässjö. Vad gällde inredningar arbetade KF med något som kallades standards. Det betydde att olika inredningsdetaljer hade standardmått vad gällde, bredd, höjd och djup. En önskesituation för ett inredningsproducerande företag. Mycket kunde tillverkas i stora och långa serier. Oftast var det Eric Dahlgren som skötte kontakterna med KF.
Den ekonomiska situationen var nu mycket ljus. Firman expanderade snabbt, byggde nya lokaler. Tunanders kom nu in på en marknad som blev något av deras signum, affärs och kontorsinredningar. Företaget expanderade snabbt. 1927 uppfördes ett nytt hyvleri med moderna maskiner för finbearbetning av trä. Fabriken byggdes ut och tre nya virkestorkar installerades för att klara behovet av virke till alla detaljer. Men det skulle bli ännu en kris i den svenska industrin, ja i hela världsekonomin.
I september 1922 annonserades i Borlänge Tidning att Gustafs Snickeri & Möbelfabrik var till salu. Tio dagar fick hugade spekulanter på sig att komma in med anbud. Fabriken hade tidigare byggts och drivits av Henning Pettersson. Henning drog sig tillbaka till föräldrahemmet i Våbäck där han drev snickeri och tillverkade stolar och finare stilmöbler. Hans bröder Elis och Heimer stannade kvar på fabriken i Mora.
I slutet av september 1922 övertar Andreas fabriken, den som än idag kallas Tunanders. I köpesumman på 60'000 kr ingick alla inventarier. Idag kan det tyckas som en låg summa pengar, men man måste se allt från den tid som då rådde, med kris och konkurser. Med hjälp av generösa statliga lån och bidrag kom fabriken i Andreas Tunanders ägo. Den största vinsten i den affären gjorde samhället och de flesta av arbetarna som efter ett par veckor kunde återvända till sina gamla arbetsplatser.
Med affären så öppnades en ny bransch för sågverksägaren som nu också blev fabriksägare. Nu handlade det inte bara om sågade trävaror och trälister. Här finns även lokalinredningar och möbler. Ur krisen vid 1920-talets början steg Gustafs Såg & Snickerifabrik, ett starkt företag med goda framtidsutsikter. Men med omtanke, skicklighet och med draghjälp från de förbättrade konjunkturerna lyckades Andreas med sin satsning. Hyvlade ramlister hade levererats under ett decennium till Lundgrens och Edenholms listfabriker. I sortimentet fanns också byggnadslister, fönster och dörrar.
I samband med att Andreas Tunander tog över den stora fabriken tog han även över kunderna. En del av Henning Petterssons kunder fanns i Stockholmstrakten. Andreas Tunander sökte upp dessa och erbjöd dem möbler i furu, ek och björk. I utbudet fanns också köksinredningar. Företaget börjar nu tillverka produkter som skulle bli utmärkande för Tunanders - affärs- och kontorsinredningar. Under denna period kommer Andreas Tunander i kontakt med KF (Kooperativa Förbundet).
Under en period på några år vid mitten av 1920-talet tillverkades trälådor till radioapparater. Radion hade då utvecklats från de enkla kristallmottagarna med hörlurar till mottagare med radiorör som var sköra och måste skyddas av ett trähölje. Den nya radion byggdes in tillsammans med högtalare i trälådor med skiftande utformning och fin ytfinish.
(Anm. I radions barndom fanns flera lokala sändare som då var reklamfinansierade. Här i Dalarna sände Falu Rundradio, som bl a gjorde reklam för kaffe "Mattssons Javablandning". Nuvarande Sveriges Radio startade regelbundna radiosändningar 1925).
Kanske var Andreas Tunander mer sågverksägare än fabrikör. Henning Pettersson hade en del kunder i Stockholm, kunder som Andreas fick ’på köpet’ när han tog över möbelfabrikationen. Under 1920-talet expanderar företaget kraftigt. 1923 fick han hjälp med det växande företaget då sonen Folke kom hem efter sin utbildning i handel och ekonomi. Han tog över kontor, ekonomi och administration. Även efter det att Folke tagit över ville Andreas gärna vara med. Ofta var han ute hos ‘gubbarna på golvet’ och för att ge ett handtag när det fordrades. Ibland såg man honom vara med och med häst och vagn köra virke från järnvägsstationen. Han kom ofta ut när de yngre arbetarna sparkade boll under rasterna. Andreas var en omtyckt och respekterad chef.
I takt med att industrin blev effektivare producerades allt flera varor. Problemet var att arbetarnas löner inte hängde med, allt fler hade inte råd att köpa de nya varorna. Det skapade en obalans i ekonomin. Ekonomin stod inför en överproduktions- och underkonsumtionskris. Med stora osålda lager måste fabriker friställa och avskeda arbetarna. Som då inte hade pengar att handla för, som betydde att flera företag fick lägga ner, som betydde fler arbetslösa som inte kunde köpa, som betydde.... Spiralen skruvades snabbt nedåt med åtföljande massarbetslöshet.
Under 1930-talets tre inledande år gick Sverige och den industrialiserade Västvärlden in i en djup depression. Följden blev massarbetslöshet och stopp för investeringar inom alla områden. Även Gustafs Såg & Möbelfabrik fick känningar av krisen. Världens regeringar sökte efter lösningar. Fram till den här tiden, 1930, hade principen varit att när företagen gick dåligt skulle staten spara på utgifterna. Botemedlet blev en teori (Keynes) att staten skulle låna pengar och i förtid satsa dessa på investeringar nu. Investeringarna gav positiva resultat och många fick arbete och därmed lön.
I Gustafs betydde det bl a satsningar på oprioriterade vägbyggen som i folkmun kom att kallas "nödhjälpsarbeten". Hur klarade fabrikerna i Mora krisåren? Det finns ingen forskning kring dessa krisår. Kanske var det för att fabrikerna hade en flexibel arbetarkår. Fortfarande spelade jordbruket en stor roll i socknen. Och många av arbetarna kom från bondgårdarna ute i bygden. Det betydde att de hade sin bärgning i föräldrahemmet, kunde klara familjehushållet med bidrag hemifrån. Kunde kanske hjälpa till i skogen och jordbruket. Många arbetare var också småbrukare vid sidan om arbetet på fabriken.
En viss avvaktande försiktighet finner man i familjebildning och barnalstrande. Året 1933 uppvisar de lägsta födelsetalen i modern tid. Bottenrekordet stod sig till de första åren på 1990-talet. Vissa kunde utnyttja sin förmåga att snickra under den påtvingade ledigheten. Ett exempel är Solvbergs Valentin Gustafsson i Ovanbäcken. Han var snickare på fabriken och så småningom montör och uppsättare av inredningar. Han gick hem.
Så här berättade sonen Erik, om åren i början av 1930-talet:
”Under krisåren var det ont om arbete på fabriken. Då stod far därhemma i lillstugan och snickrade möbler. Han tillverkade bl a 5 bufféer som han kunde sälja till grannarna. Sen tillverkade han också ett antal bord. Den enda “maskin” han hade var en handdriven bandsåg. Det var jag, 13-14 år gammal, som fick dra veven”
Tunanders lanserar en Friggebod
Långt innan begreppet dök upp på 1970-talet annonserade Tunanders ut Gustafsstugan 1935 .Kanske var det ett försök att satsa på nya marknader. Marknaden hade stabiliserats, många hade arbete och inkomster och i socknen fanns tomter med plats för en liten sommarstuga vid någon sjö på cykelavstånd. Man kan säga att Gustafsstugan var en föregångare till vår tids Friggebod. Nu blev inte Gustafsstugan någon succé trots det låga priset. Den tillverkades endast i 2 exemplar, varav en ställdes upp vid Företagets virkeslager i Borlänge, den andra vid fabriken i Mora.
Sven Björklund, född 1911, var äldst i en syskonskara på fyra barn till Anders Björklund i Holen med rötterna i Leksand. Anders Bjöklund var byggnadssnickare som drev ett jordbruk. Sven började arbeta där hemma på gården när fadern var ute på byggen. Det var ont om arbete de första åren på 30-talet och då fick han gå en 1-årig kurs på Fornby folkhögskola. Som studiekamrat hade han Göte Bondegård från Bodarna. Båda två blev betydelsefulla förtroendemän i socknens politiska liv. Så här berättade Sven i februari 2002:
”När jag gått ut fortsättningsskolan i Nybo fick jag hjälpa till därhemma på gården när far var ute på byggena. 1933 började jag arbeta på Tunanders. Timpenningen var 55 öre men hjulen hade börjat snurra igen efter de tre krisåren. Arbetet bestod i lådtillverkning och ihopsättning av inredningar. Jag jobbade tillsammans med Emil Almgren och det var åtskilliga lådor vi tillverkade på snickeriet. Jag minns särskilt inredningar till en järnhandel i Gävle och en i Uppsala.”
Under 1930-talets hade försvaret nedrustat på samma sätt som under det senaste decenniet. Tyskland hade istället upprustat och andra länder tvingades att göra detsamma. När sedan kriget bröt ut stod vi utan försvar även om statsministern förklarade att ”vår beredskap är god”. Nu räddade dock denna situation en hel del jobb på Tunanders. Det blev en del beställningar av klädskåp, lådor till tältkkaminer, lådor och hurtsar till stabsexpeditioner och skidstavar. Armén behövde skidstavar och beställningen gick till bl a Tunanders. Staven bestod av hyvlade lister av rödbok som limmades samman för att sedan svarvas. Trugorna kom från någon annan fabrik.
För snickarkunniga fanns arbeten även hemma i Gustafs. Älvbron vid Solberga byggdes 1941-1943. Sven Björklund berättar:
”Under kriget var det kris med jobben på fabriken. Vi var några som erbjöd oss att lämna våra jobb för att de äldre skulle få behålla sina. Många av dem var ju familjeförsörjare. Jag fick vara med och snickra bropelarnas gjutformar. När det arbetet var färdigt fick jag vara med och bygga nya hyvleriet på Tunanaders. Då var vi inne på det sista krigsåret. Efter det flyttade jag in i snickeriverkstaden igen och kom att jobba med Perjans Gunnar Pettersson från Gruvby”.
Andreas Tunander berättar om 1920- och 1930-talet:
”Min tanke var från början att skaffa virke till byggena och tillverkade dörrar och fönster. Men när många följde efter. Då sökta jag upp snickerifabrikens gamla möbelkunder och en tid tillverkade vi rätt mycket furumöbler. Vi fick många stora kunder i Stockholm, men så småningom blev konkurrennsen även där för stor, och det gällde få tag i någon ny artikel.
Vi kom i kontakt med Kooperativa förbundet, som stod just mitt i en upprustning ifråga om nya affärer och affärsinredning. De ryckte privathandlarna med sig och efterfrågan blev stor. Vi fick en god erfarenhet på området och en duktig verkmästare, så vi vågade oss till och med på att själva uppträda som arkitekter på området.”
... och om 1940-talets första krigsår:
”Krisen har gjort att det blivit en viss stagnation ifråga om affärsinredningar. Men istället har ju staten vissa behov och två moderna listhyvlar levererar material till listfabrikerna. Trots tiderna går listhyvlingen rätt bra. 1940 var visserligen ett mörkt år, men i år är det mycket bättre. Folk gifter sig ju och fotograferar sig och köper tavlor och ramar skall det vara. Svårigheten är bara att få virke - och det är smått om kvistren furu, som vi använder till ett stort antal lister. Nu sysselsätter hela rörelsen omkring 60 man.”
Skorsten till Panncentralen (Kyrkan) 1953
Arvid Pettersson
(förman hyvleri), Emil Strid (Mora), Göte Bodin (Solvarbo), Gunnar T.
(Tosarby), Evert Kling (L.Bodarna), Knils Anders Danielsson (Ovan B.),
Sven Hedin (Bodarna), Slott Ernst Karlsson (Mora), Vallentin Gustafsson
(Ovanbäcken) hade hand om ombyggnaden.
Flygbild över Tunanders, till vänster Edenholms Fabriken
Den nya listfabriken 1951
Dala-Demokraten skriver 1967 att Gustafs Träindusri AB fått regeringens tillstånd att ur Investeringsfonden ta 2,3 miljoner kr i anspråk till en utbyggnad av företaget. Gustafs Träindustri har som följd härav beretts möjlighet till att kunna påbörja en omfattande byggnadsverksamhet som innebär en revolutionerande omdaning av hela företaget. Det blir Gustafs hittills genom tiderna största Industribygge som är kostnadsberäknat till 3,5 miljoner kronor.
Företaget har sålunda ett storbygge på gång som när det blir färdigt för inflyttning om några månader skall inrymma en snickerifabrik med ytbehandIingsavdelnlng, ett kontor i två våningar och en panncentral. I projektet ingår också om- och tillbyggnad av företagets hyvleri. Den nya fabriken, som uppföres på ett område norr om järnvägsstationen blir en stor enplansbyggnad på 119x40 meter eller 5.500 kvm. Detta har också medfört att företaget genom vissa affärstransaktioner kunnat inköpa ett markområde på 70.000 kvm åkerjord, ett område som även i framtiden medger möjligheter till kommande utbyggnader.
Den nya listfabriken som ligger i närheten av det pågående storbygget uppfördes 1951 då företaget började tillverka ytbehandlade ramlister. Det ingick redan då i företagets planer att flytta hela tillverkningen från fabriken norr om järnvägsstationen till området söder om densamma för att få industrin samlad inom ett område. Företaget har de senaste åren på grund av en kraftig expansion arbetat under mycket betungande omständigheter som framtvingat en genomgripande rationalisering för att det skulle kunna hävda sig i dagens hårda konkurrens.
Gustafs Träindustri har i dag ytbehandlingsavdeIningen inrymd i en fabrikslokal, visserligen utbyggd, men uppförd år 1918. Den gamla Snickerifabriken ligger öster om järnvägsstationen där byggnadsplanen säger stopp för all utbyggnad medan hyvleri och guldlistfabrik ligger öster om järnvägsstationen. Detta medför att företaget är hänvisat till onödiga transporter med kostnadskrävande av- och pålastningar.
Det nya bygget kommer sålunda att medföra en genomgripande rationalisering då snickerifabriken uppförd i två våningar 1917 av dåvarande fabrikören Henning Pettersson också är omodern. Den är alltså exakt 50 år gammal. Den inköptes av grundaren till Gustafs Träindustrifabrikör Andreas Tunander 1922.
Någon utökning av personalstyrkan, som nu uppgår till mellan 130-140 anställda, räknar man inte med inom företagsledningen. Men att det kommer att bli vissa omplaceringar torde vara klart. Vad som kommer att ske med den gamla snickerifabriken är ännu icke helt klart. Däremot synes det vara bestämt att ytbehandlingsverkstaden skall bli lagerlokal.
En 20 m del av hyvleriet, som är uppförd i trä, har också satts på hjul och flyttas ett femtiotal meter närmare järnvägsmagasinet där det skall bli lagermagasin. Vid nästa års semester skall inflyttning kanske kunna ske om allt går efter beräkningarna. Det stora bygget i Gustafs följes med stort intresse av gustafsborna.
För närvarande har sammanlagt omkring ett 30-tal yrkesmän inom olika grenar varit engagerade i byggnations- och röjningsarbeten. Sedan röjningen påbörjats på fabrikstomten har också för första gången i gustafsbygden en gammal utdömd stadsfastighet fått skatta åt förgängelsen genom att Gustafs brandkår helt enkelt tänt på och låtit den brinna ner till grunden.
Dala Demokraten oktober 1967
Gustafs Industrihistoria
Gustafs Före 1900
Gustafs Industrier