Under 1800-talets sista decenium fanns vissa förutsättningar på en industriell utveckling. Det fanns en järnväg som kunde transportera varor till och från järnvägsstationen. Det fanns resemöjligheter, på 5-6 timmar kunde man nå Stockholm. Inom socknen fanns en mycket fin skogsråvara. Genom den skiftade skogen på 1860-70-talet ägde bönderna sina skogslotter och de var säkert villiga att sälja. Helt plötsligt satt de med ett kapital som kunde förvandlas till reda pengar.
Det fanns tillräckligt med arbetskraft, emigrationen hade avtagit. Det som saknades var energikällor. Det skulle dröja ett par decennier innan elektriciteten kom till byn. Även om man vid den här tiden höll på att bygga kraftstationer i forsarna vid Domnarvet och i Hyttbäcken. Tills vidare fick ångmaskinerna, som blev allt kraftfullare, tjänstgöra som kraftkällor. På nära håll fanns växande marknader med människor som efterfrågade livsmedel och kunde betala i reda pengar. Landet var på väg att lämna naturahushållningens tid för att gå in i penninghushållningens tid.
Genom det statiska samhälle, som präglar inledningen av 1800-talet, blåser förändringarnas vindar. För böndernas del började det med storskiftesreformen omkring 1815. Avsikten var att sammanföra skiftena till större enheter. Genom århundraden av arvsskiften var jordarna uppdelade i många smala tegar och det ville man nu råda bot på. Skogarna var fortfarande allmänningar där man fritt kunde resa sina milor för att få fram den skattekol som skulle levereras. Det dröjde fram till mitten av 1860-talet innan skogarna skiftades.
Från det att skogen tidigare använts till byggenskap, vedbrand och till kolning började den vid den här tiden få ett ökat värde. Med kraft från ångmaskiner kunde sågverk anläggas där skogarna fanns. Sågverken efterfrågade virke för export till bl a England. Här i Dalarna fanns då Sveriges största sågverk i Korsnäs, ett annat var sågverket vid Domnarvsforsen. Man skall komma ihåg att den mesta energin fortfarande fanns vid de vattenfall som snart skulle tämjas. Det skulle dröja till slutet av 1800-talet innan elektriciteten kom till användning inom industrin.
Senare delen av 1800-talet var en gyllene period för skogsindustrin. Ständigt fler och fler sågverk växte upp vid norrlandsälvarnas mynningar. När järnvägarna byggdes öppnades möjligheterna för sågverk i inlandet. Man var inte längre beroende av vattenfallen som fanns 10-20 mil in i landet med åtföljande transportproblem ut till hamnarna vid kusten.
Tack vare GDJ, järnvägslinjen från Gävle till Falun, öppnades inlandet för anläggande av sågverk i inlandet. Så var exempelvis Korsnäs sågverk det största i landet på 1870-talet. 1898 lades det ner och flyttades ut till Gävle. Två personer, Wikström och Lenngren, i Gustafs hade viss anknytning till verksamheten i Korsnäs.
I skogarna nära den nya järnvägstationen i Mora by fanns fina tallskogar med fura av mycket hög kvalitet. Där växte socknens första industrier upp. Ångmaskinen kunde ge kraft och energi till sågklingor och hyvlar. Man var inte längre bunden till de få och små vattenfallen som fanns i trakten. Tack vare ångmaskinerna kunde sågar och fabriker byggas där det fanns transportmöjligheter. Virkeskvalitén lockade exempelvis Göteborgs Guldlistfabrik att köpa ramlister från Gustafs och byggde senare ett eget hyvleri i Mora by.
Den första stora förändringen kommer med ångmaskinen. Då hade man en flyttbar energikälla, som kunde placeras var som helst och med fördel nära råvarorna. Under 1800-talets sista decennier utvecklades generatorn, som togs i bruk för produktion av överförbar elektricitet. Få uppfinningar har fått så stor betydelse för industrins utveckling som just generatorn och elektriciteten. I Gustafs utvecklades den nya kraftkällan i Solvarbo. Det var den mångkunnige Knuts Magnus Eriksson, som efter studier och arbete på ASEA i Västerås kom hem till byn.
Han anlade vid sekelskiftet det första kraftverket i Hyttbäcken. Elektriciteten använde han vid det sågverk han själv anlagt och vid den snickerifabrik han byggde i byn. Intresset växte och 1917 invigdes ett större kraftverk på Solvarbo-ravinens dalbotten. Nu kunde man genom att gräva en 700 meter lång kanal leda vattnet närmare byn och få en fallhöjd på 42 meter. Samtidigt byggdes kraftledningar från Domnarvsforsen ner mot Gustafs och Tomtbogruvan i St Skedvi. Fram till dess drevs sågverk och hyvlerier av kraftiga ångmaskiner.
Solvarbo kraftstation invigdes 1917. Bild: Knuts Magnus Eriksson
Sockenbor och de framväxande industrierna tecknade aktier i det nya bolaget. Solvarbo hade fått sin belysning redan 1911 då den gamla trådledningen från kraftstationen byttes mot en ny och 70 glödlampor installerades i bostadsfastigheter och ladugårdar i byn, till en kostnad av 7 kronor per styck. Efter en del förvecklingar med fallrätter i Hyttbäcken dröjde det till 1918 innan kraftstationen togs i bruk. Tyvärr inträffade ett missöde när vattnet släpptes på i tuben och tryckte ut en hel vägg.
Industrierna var ivriga och tryckte på för att få ledningar dragna till Mora by, det skedde under 1918. Men det började inte helt friktionsfritt. Leveranserna var ojämna och klagomålen många. Sågverksägare Andreas Tunander hade tecknat sig för stora leveranser av kraft där elmotorer skulle ersätta ångmaskinen. När elmotorerna drog igång hade de för höga varvtal som gav så väldiga vibrationer att fundamenten måste byggas om. Ångmaskinen fick därför tjänstgöra ytterligare en tid.
När Knuts Magnus Eriksson 1919 höll på att färdigställa en kraftstation i Arkhyttan kom han i kontakt med en elledning och förolyckades.
Gustafs Industrihistoria
Gustafs Före 1900
Gustafs Industrier